Jag har börjat läsa en ny blogg: http://ananasjuicen.blogspot.com/
Den handlar om en tjej som kämpar för att bli frisk från sin anorexixa.
Älskar att läsa den för hon hade exakt samma tankar som mig för ett tag sedan, och 1000-tals andra tjejer också för den delen.
Vissa som läser hennes texter förstår säkert inte den och tänker: "hur kan det vara så svårt att äta två kulor glass", men tro mig, det kan vara en mardröm.

Är så glad att jag inte har sådana tankar längre för det påverkar livet så sjukt mycket.
Tycker om att läsa hur hon verkligen försöker bli av med skiten.
Anorexia är en sjukdom, precis som cancer, bara att den är psykisk men sakta övergår till även fysiksk.
Jag fick hjälp snabbt tack vare en kompis, eller ja, "tack vare" tänkte jag inte då utan jag var fly förbannad.
Men det är bara för jag var psykiskt sjuk.

Nu i efterhand är jag glad över att hon agerade och sa till skolsköterskan att jag aldrig åt.
Ångesten som man har efter man har ätit är obeskrivlig, men det var ändå inte det värsta.
Det värsta va att familjen blev drabbad, vilket man inte tänkte på i början.
Att se mamma och pappa, syster oroliga och ledsna varenda dag var värre än ångesten.
Jag ville inget hellre än att bli frisk men det gick inte, fullkomligt omöjligt.
Monstret på axeln, som mamma alltid sa, klämde sig fast runt min hals och ville inte släppa taget.
Men nu har jag med all min kraft dragit väck honom och slängt honom långt åt helv*te.
Han är grön och svart med en hatisk blick och ett äckligt leende som visar att han har makten.
Men inte nu längre
Han är död, begravd och kommer aldrig mer komma tillbaka.


jag vågar inte släppa kontrollen, jag känner mig så ensam och då är anorexin det enda sällskapet jag har...

Min idealkropp när jag var sjuk:


Min idealkropp nu: Mig själv